Fraser Island, AU

Vi sänker trycket i däcken till 27 PSI på de kraftiga mud-crawler däcken och börjar rulla framåt. Vi följer den smala vägen genom skogen och känner för sista gången på tre dygn hur det känns att köra på asfalt. Underlaget övergår i vit sand och landskapet breder ut sig till en vidsträckt strand. I strandkanten ligger en bilfärja och väntar på oss.

Vi ökar gaspådraget i sanden och passerar en Toyota Land Cruiser som kört fast totalt, den gubben kommer inte med den här färjan tänker jag och håller i mig när bilen kastas fram mellan spåren i sanden. Vi är sista bil ombord och så fort Max dragit åt handbromsen börjar färjan gunga loss från sanddynerna. Synen är lika vacker som förtjänstfull. Kristallklart blått vatten, vit sand, grön fuktig vegetation men det som slår mig mest är en bilfärja fylld med fyrhjulsdrivna bilar.

En solbränd man med hatt kommer fram till oss och säger, G'day mate samt ber om att få se på vår biljett.
Vi befinner oss på Australiens västkust ca 20 mil norr om Brisbane, platsen vi är på väg mot är helt unik i sitt slag. En milsvid sand-ö utan vägar eller kommunikation, fri för vandring, camping och terrängkörning, ön heter Fraser Island. 
Det gungar till och färjan sitter i sanden på Fraser, bogen faller och omedelbart vrålar den första bilen ut i sanden, förberedelserna måste vara dem rätta och viss kunskap måste sitta, för man vill inte köra fast i det här läget.

Vår tur är kommen och vi fräser ut i den mjuka sanden, en kraftig högergir, förbi några väntande bilar och ner mot den hårdare sanden i vattenbrynet. Vi är på plats och körde inte fast. Tajmingen är god för tidvattnet är nästan som lägst och lämnar plats för en 50 meter bred hårt packad sandväg i form av strand. Vi har en dryg timmes strandkörning framför oss för att nå den norra halvan av ön och tiden är knapp. När tidvattnet kommer in igen blir den ökända Eli Creek svårpasserad om inte livsfarlig. Vi måste hinna upp dit i tid.

När vattnet är högt möter vågorna strömmen och river upp sandbottnen, fastnar man då drivs däcken ner i sanden och bilen sköljs till slut ut till havs. För många äventyrslystna som inte respekterat detta har semesterplanerna fått ett oväntat och brutalt slut. 
Vår resa har däremot bara börjat, sanden är hård, solen skiner och hade inte hastighetsbegränsningen satts till 80km/h på ön hade vi kunnat köra betydligt fortare.

Djurlivet på Fraser är rikt och omfattas av Dingos, wallabe's, alla tänkbara ormar, spindlar och fåglar. Vattnen som omger Fraser är hajarnas domän och man badar ogärna längre ut än man kan vada. Verkligheten kom att visa sig snarare än vi trott då vi från bilen kunde se ett stim med Bull sharks som tumlade runt utanför vågorna. De bilar som körde av med oss från färjan har splittrats och vi är till synes helt ensamma. Stranden löper i en svag högersväng framför oss och tycks inte ha något slut, en kik i backspegeln avslöjar samma syn bakåt. Jag sträcker ut armen genom rutan och flyger fram med handen, känslan är helt grym och väldigt annorlunda från hemma.

Efter ett tag skymtar vi en bil i fjärran som kommer körande mot oss, vänstertrafik gäller som i resten av Australien men för att vara övertydlig blinkar vi vänster och den mötande bilen svarar med att göra likadant. Vi passerar med några meters mellanrum och vinkar kamratligt på varandra. Alla är här av samma anledning, köra bil på allt annat än väg och njuta av allt vad naturen bjuder. Efter 5,7 mils strandfärd når vi Eli Creek, tidvattnet är nu som lägst och vi kan enkelt genomföra vattenövergången. På andra sidan har några slagit tillfälligt läger, men vi har bara kommit lite drygt halvvägs.

Fraser Island är 12,5 ml lång från norr till söder och 2,8 mil bred på det bredaste och när det inte finns några riktiga vägar känns en kort sträcka genast väldigt lång. Vi rullar på och passerar ytterligare några punkter som är känsliga för tidvattnet. Stranden övergår i en klippvägg som omöjliggör all passage, från och med nu övergår färden i en sandväg genom skogen. Sanden är väldigt lös och spåren är djupa, inledningsvis har jag en känsla av att vi skall köra fast när som helst, men efter ett tag slappnar jag av och njuter av färden. Hiluxen tuggar på bra i sanden och känslan är lika mäktig som på stranden. Efter en stund kommer vi över krönet av kullen och kan blicka ut över stranden längre ner som också är vårt mål. Vi skall bo på en campingplats i skogen några hundra meter från stranden, omgiven av ett högt staket som skyddar mot vilda djur. Jag kan inte rå för det, men en form av Jurassic-park känsla infinner sig när vi passerar de Dingosäkra grindarna.

Campingplatser och sådan lyx är egentligen inte min grej, men jag rättfärdigar detta med att det krävs en helt del för att bara ta sig hit. Vi har betalt vårat camping permit innan vi körde på färjan, så det är bara att välja en ledig plats. Med med facit i hand så var boendet väldigt bekvämt. Camping i Australien är nämligen ingenting för den spartanske, vi har med oss hängmatta, bord, stolar, köksmöbel, Taj mahals motsvarighet i tält och obligatoriskt för landet, en fet grill. Inte långt från vår plats finns även toaletter och dusch. Så när lägret väl var satt kändes det lite som att bo på hotell. Första natten kom och från den omgivande vegetationen vrålade nattens alla djur och insekter. 

Den smakfulla frukosten utgjordes av bacon, ägg, bönor toast och avokado som frästes på grillen. Måltiden avslutades och temperaturen steg snabbt. Innan vi gjorde någonting annat var vi tvungna att svalka oss. Men på väg ner till stranden gjorde vildmarken sig åter påmind. Världens näst farligaste orm, nämligen en 1,5 meter lång Eastern Brown snake värmde sig i en solglänta på stigen. Lyckligtvis brydde sig ormen inte om oss utan slingrade iväg efter en liten stund. Med orm och bad avklarat fyllde vi bilen med mat och badkläder och rullade iväg mot dagens äventyr, en klarblå färskvattensjö med otrolig sikt och vita sandstränder. Sjön heter Lake Mckenzie och är fylld av regnvatten filtrerat genom sand och löv från tea-tree och eucalyptus. Men vägen dit skulle visa sig att vara allt annat än lätt. Efter 5 mil på stranden väntade drygt 2 mil relativt hård terrängkörning längs en sandväg skapad av tidigare bilar.

För att inte avslöja allt som ön har att bjuda på nämner jag bara att de följande tre dygnen var helt fantastiska. Det är upp till en själv att sätta nivån på resan till Fraser Island, en del vandrar över ön och lever väldigt sparsamt när några flyger in, landar på stranden och bor på något av de få boenden som finns. Ön bjuder oavsett på det bästa av upplevelser och om man besöker Australien är Fraser Island ett måste och kanske till och med resans höjdpunkt. 

Anton,  Nordic Overland Adventure & Arts.

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

  • Mag Nus » SUP-SM Marstrand 2014:  ”Riktigt bra bilder! Går det att komma åt bilder ur bildspelet någonstans?”

  • Friluftsgillaren » Fotoexpedition - Abisko:  ”Jag vet inte om man ska vara avundsjuk eller fängslad, men vilken otrolig natur ..”

  • Victoria » Midvinterexpediton Nordnorge 2014:  ”Fina foton! Roligt att få läsa om hur en expedition kan gå till :) Hade varit k..”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln